Tinder, spelet jag inte kan reglerna till

Tinder. Sex bokstäver som har ungefär samma innebörd. Sex. Ett swipe åt vänster. Ett swipe åt vänster. Ett uttryck som "åh, hen var ju hipp" och ett swipe åt höger. En match. Ett leende. En liten hjärtklappning. Ett ligg? Sen fortsätter det. Sen ska det fortsätta. Om man kan reglerna. Men jag kan inte reglerna. Jag, som Håkan Hellström sjunger, "faller kär i de som inte ens vet vem jag är". I de jag inte ens pratat med i verkligheten. I de som inte ens kan mitt efternamn.

Det är ytligt. Det är lätt. Det finns inga regler. Det är det som gör det svårt som in i helvete. Om det hade varit "hitta diamanten" hade man bara kunnat bläddrat lite förstrött i spelreglerna när man hamnade på en bricka för att se vad som behövs göras för att vända upp den rätt. Men när man i tindervärlden hamnar på den okända brickan finns det ingen manual vi kan bläddra i. som kan avgöra om vi ska gå vidare eller stanna upp. Det kanske är just under denna brickan diamanten finns. Eller så är det en bandit. Som stjäl vårt flyt i spelet.

Ett swipe åt vänster. Ett swipe åt vänster. Ett swipe åt höger. En match. Ett leende. En liten hjärtklappning. Ett ligg? Sen fortsätter det. För livet går vidare. Tinder, som alla andra spel, får oss involverade. Det fyller oss med erfarenheter. Just för att det inte har några regler, här är du reglerna. Här får du falla kär i de som inte ens vet vem du är - frågan är om du har reglerna som krävs för att fortsätta slå tärningen igen när spelet är över.

Fortsätt spela. Med det som är värt mer än pengar. Med känslor.