Det var lugnt. Det var
fint. Det var fyra dagar kvar. Fem stycken brun-utan-sol flaskor avverkade. Tre
stycken upphängda vita klänningar. En svart kartong med framtiden inuti: den
vita, med det svarta blanka och det lilla bandet med den blåa och sen guldet
där det stod Lovisa Mattsson. Det var
tiden innan min stora dag.
Brun-utan-sol flaskorna
tog slut och vilken av de tre vita klänningarna jag skulle välja blev inte lika
viktigt. Dammet som samlades på den svarta kartongen torkades inte längre bort.
För det trädet som annars alltid stått så stabilt började svaja.
När vi satt där, jag och
han, kändes det som vanligt. Vi hade varsin filt kring oss trots att solen
sken. Han hade beställt en smörgås och jag hade tagit en bulle. När smörgåsen
kom in var det endast pärlsocker kvar på mitt fat. Som vanligt. Vi tjuvtog
buffens bröd trots att det stod att man bara fick ta ett. Vi utnyttjade att man
fick ta påtår. Jag tror till och med att vi skrattade.
– Jag bjuder på det här, flinade jag när vi skulle betala. Han tittade upp på
mig och jag såg en liten rynka mellan hans ögonbryn. Mitt skratt tonade ut.
Rynkan försvann. Men det var för sent. Jag brukade aldrig betala vårt fika. Den
där rynkan brukade aldrig vara i hanns panna.
– Du får välja musik,
säger jag och ger honom den nötta AUX-sladden när vi med en duns som bara två
mätta magar kan åstadkomma sätter oss i bilen. Strax där efter skakar bmw:ns
rutor av någon hårdrock jag inte kan namnet till. Jag suckar inombords med
säger inget, för fikabetalningen och rynkan påminde mig om något som jag glömt.
Trodde jag glömt. Ville glömma. Något vi var på väg mot med en dunkande bmw
just nu.
En tår. En liten hand som
inte matchar den dunkande musikens hårda toner torkar långsamt bort den.
– Du behöver inte vara ledsen säger han, min lilla bror. Det kommer att vara
bra sen. Sen när vi kommer hem kommer de två ha löst det. Handen som inte
matchar musiken klappar mig lite tafatt på kinden. Handen som annars brukar
vara knuten och slå på boxningssäckar har blivit mjuk. Len. Snäll. Jag ler, för
innerst inne vill jag tro honom. Tro att det varje fredagskväll ska vara dukat
för fyra. Att de långa utlandsresorna inte ska försvinna. Men trots det tappra
leendet som får det att darra i läpparna så trillar en tår till ner utanför
solglasögonens nötta kant. För nu har det blivit höst och löven har börjat förbereda
sig på att lämna trädet.
Dörren öppnas. Två går
in. Fyra där inne. En går ut. Lövet dalar långsamt ned mot marken. Det gav upp
och kommer aldrig mer tillhöra det gamla trädet längre. Trädet med de tre
tallrikarna och de uteblivna långresorna. Det trädet som kämpar.
Fyra dagar senare: en
hatt med framtiden inuti: något ledsamt, något lyckligt, en tår som blir ett
leende. För trots att det inte blev som tänkt så var det min stora dag och
björklöven fladdrar i vinden.
