När pendeln bestämmer hastigheten

Blöta paraplyer skakas. Dragkedjor dras ned. Tidningar öppnas. Någon suckar djupt och rotar runt i sin väska. En annan sluter ögonen och låter värmen från kaffekoppen sprida sig i hela kroppen. En tredje, oftast jag, vrider på aningen för högt ljud och kastar mig in i morgonmusikens dånande värld. 

Livet på pendeln. För några minuter är allas liv påväg i exakt samma riktning, framåt. Om 30minuter kommer jag befinna mig i den dvalan, där livets hastighet ligger i någon annans händer. Ganska bekvämt faktiskt, jag försöker allt för ofta skynda på livet, "kan helgen aldrig komma???" eller försöker ta vara på stunden med uttryck som "åh, nu skulle jag vilja stanna tiden". Kan aldrig bestämma mig hur jag egentligen vill ha det. 

Den här morgonen ska jag ta vara på stillheten på pendeln. Bara jag får en sittplats. Med eluttag. Annars tänker jag argt stå och hoppas att livet kan gå lite fortare. Så jag kommer fram någon gång. Nåväl. Poängen var fin. 

-måste dock poängtera att jag gillar när gamla centralstationer blir fik istället. Speciellt detta. För här finns det fotöljer.