En tom rad

Inget är jobbigare än en tom rad. En mening utan slut. En stor bokstav utan punkt. En fråga utan svar.

Fingrar som klickar koden till mobilen utan att titta. Fingrarna som finner meddelarsymbolen i sömnen. En öppnad app. Ett meddelande som saknar sin partner. Vad är mer jobbigt?? Ett meddelande som är läst ungefär cirka 562 gånger av en själv. Bokstäver som en funderat på om de är placerade i fel ordning eller vad som egentligen är felet, för de har inget svar. Inte ens en liten söt smiley som berättar "tack för att du tog dig tiden att skriva till mig". Det är jobbigt och gör lite ont i magen. Så då skriver man ju självklart ett meddelande till. Sen har man knåpat ihop sju fantastiska budskap. Som, naturligtvis, även de blir den senaste aktiviteten i chatten. Då gör det ännu mer ont i magen. SEN, plötsligt. Ett pling. En vibration. Fem snabba fingrar som slår koden utan att titta, som finner meddelandesymbolen i sömnen. Ett meddelande. Från fel person. Men vad är det som gör att den personen är fel? Egentligen? Den skriver, gör en glad. Men är fel. Det är konstigt. Bara för att få ett rätt svar.  

Inget är heller lika fritt. Nästa gång jag inte får något slut på min rad ska jag hitta på ett eget.  - Åherre, då kommer slutet bli långt. För jag kan aldrig sluta. Nåväl, det dyker upp en etta vid meddelandesymbolen. Fan vad poppis. Undra om man kan smsa med sig själv??

- aja, överlever ändå. För jag har tårta. Trots det nyttiga livet. Nåja! 

När pendeln bestämmer hastigheten

Blöta paraplyer skakas. Dragkedjor dras ned. Tidningar öppnas. Någon suckar djupt och rotar runt i sin väska. En annan sluter ögonen och låter värmen från kaffekoppen sprida sig i hela kroppen. En tredje, oftast jag, vrider på aningen för högt ljud och kastar mig in i morgonmusikens dånande värld. 

Livet på pendeln. För några minuter är allas liv påväg i exakt samma riktning, framåt. Om 30minuter kommer jag befinna mig i den dvalan, där livets hastighet ligger i någon annans händer. Ganska bekvämt faktiskt, jag försöker allt för ofta skynda på livet, "kan helgen aldrig komma???" eller försöker ta vara på stunden med uttryck som "åh, nu skulle jag vilja stanna tiden". Kan aldrig bestämma mig hur jag egentligen vill ha det. 

Den här morgonen ska jag ta vara på stillheten på pendeln. Bara jag får en sittplats. Med eluttag. Annars tänker jag argt stå och hoppas att livet kan gå lite fortare. Så jag kommer fram någon gång. Nåväl. Poängen var fin. 

-måste dock poängtera att jag gillar när gamla centralstationer blir fik istället. Speciellt detta. För här finns det fotöljer. 

Tinder, spelet jag inte kan reglerna till

Tinder. Sex bokstäver som har ungefär samma innebörd. Sex. Ett swipe åt vänster. Ett swipe åt vänster. Ett uttryck som "åh, hen var ju hipp" och ett swipe åt höger. En match. Ett leende. En liten hjärtklappning. Ett ligg? Sen fortsätter det. Sen ska det fortsätta. Om man kan reglerna. Men jag kan inte reglerna. Jag, som Håkan Hellström sjunger, "faller kär i de som inte ens vet vem jag är". I de jag inte ens pratat med i verkligheten. I de som inte ens kan mitt efternamn.

Det är ytligt. Det är lätt. Det finns inga regler. Det är det som gör det svårt som in i helvete. Om det hade varit "hitta diamanten" hade man bara kunnat bläddrat lite förstrött i spelreglerna när man hamnade på en bricka för att se vad som behövs göras för att vända upp den rätt. Men när man i tindervärlden hamnar på den okända brickan finns det ingen manual vi kan bläddra i. som kan avgöra om vi ska gå vidare eller stanna upp. Det kanske är just under denna brickan diamanten finns. Eller så är det en bandit. Som stjäl vårt flyt i spelet.

Ett swipe åt vänster. Ett swipe åt vänster. Ett swipe åt höger. En match. Ett leende. En liten hjärtklappning. Ett ligg? Sen fortsätter det. För livet går vidare. Tinder, som alla andra spel, får oss involverade. Det fyller oss med erfarenheter. Just för att det inte har några regler, här är du reglerna. Här får du falla kär i de som inte ens vet vem du är - frågan är om du har reglerna som krävs för att fortsätta slå tärningen igen när spelet är över.

Fortsätt spela. Med det som är värt mer än pengar. Med känslor.  

Hurra idag är det min dag!

Nervösa pirr i benen. Hundra olika vis att ligga på i sängen: täcket över huvudet, under fötterna, inget täcke alls. Vilket vis jag än väljer så infinner den sig inte: sömnen. För jag vet, att snart, om bara några timmar, så kommer jag höra steg i trappen. Ett bräkligt läte av spruckna morgonröster som stämmer in med varandra i den finaste sången jag vet. Dörren som öppnas, ljusstrålar från ett stearinljus som får dagen att vakna på ett behagligt sätt. Och sen är dagen min. 

Slog till på en födelsedagsjuice, hann dock dricka upp den innan jag kom på att jag bedrev en blogg. Nåväl, fin mugg!

Mission: "behålla mina 33 följare på twitter" påbörjat

Några år senare. Fegheten att låta bli att ta bort bloggen - för mitt lilla jag trodde ju trots allt jag skulle bli känd genom den - har hållit den vid liv. Så ja, några år senare. Överväger alltså att återuppta detta. Mest för att jag inte ska besvära mina tappra följare på twitter allt för mycket med mina förträffliga vardagshändelser. Som idag tillexempel: såg en liten flicka med en stor tidning sitta på pendeln och LÄSA den. Hur fint? Okej, väldigt oklart om hon läste, men saksamma, finheten gick fram och gjorde min dag. Men det kunde jag ju absolut inte skriva på twitter för då, klockan åtta på morgonen, hade jag ju redan besvärat mina fans med två förträffliga tweets; något om hur jag förstörde hårfönen imorse men lyckades återuppliva den samt  något om dreggel på axeln...

Några år senare. Drömmen om att bli känd finns kvar. Bloggen får leva vidare.

- Kanske jag snart, men just nu Maja Framcis på Medis